Haha, hittade en massa dikter jag skrivit när jag var typ 14-15-16. Mest en massa dravel om olycklig kärlek. Kändes som att världens skulle gå under bara för att den man inte tyckte om gillade en tillbaka. Man trodde att man hittat mannen i sitt liv, den stora kärleken. Så här i efterhand kan man ju dra slutsatsen att det hade man inte alls, och att det inte alls var riktigt kärlek nu när man har något att jämföra med. Har man upplevt riktigt kärlek engång så vet man att dom där tonårsförälskelserna var ingenting i jämförelse. En droppe i havet så att säga, tänk om någon kunde ha sagt det till en då. Kanske man skulle sluppit vara så pinsam, haha.. =)

Det sitter en tjej i hörnet och gråter
Hon gråter för att hon aldrig kommer få se honom åter
Honom hon älskar så
Han som hon inte kunde låta gå
Men hon blev hans död
Kniven i handen har sakta färgats röd
Med ett hugg hon tog hans liv
Nu funderar hon på att ta sitt eget med samma kniv

Fan för att han tittar och ler
Vad är det som jag inte ser
Vad döljer sig i hans tankar
Mitt hjärta det bara bankar
Kan han inte se hur jag lider
Ovetandes
Mitt hjärta det svider
Hela min värld den rasar
Det är detta jag fasar
Varför känner jag mig såhär
Hur kunde jag bli så kär

Jag har sett stjärnor falla
Jag har hört dig mitt namn kalla
Hörde dig stå och ropa häromnatten
Det ekade över stilla vatten
Såg dig där på stranden stå
Hoppades att du aldrig skulle gå
Jag chansade och ropade hej
Du vände dig om och såg rätt på mig
Dina ögon var så vackra i månens ljus
Jag slog undan blicken och såg på min blus
Kände hur mitt ansikte blev rött
Hade kunnat lagt mig ner och dött
Men du tog din hand i min
Och viskade: I natt är jag din

Kan inte direkt påstå att jag var någon vidare poet. Haha men duktig på att rimma iaf.