Efter 3 månader har man fått veta andledningen till varför det blev som det blev. Trodde inte jag skulle bry mig, men uppenbarligen så gör jag det. Och det känns skit om jag ska vara ärlig, efter att ha gått flera veckor och analyserat och tänkt: tänk om.. Jag vill inte bry mig, men ändå gör jag det. Trodde jag kommit över dig helt och hållet, därför borde jag inte må som jag gör just nu.
Din förklaring gör mer skada än nytta, då jag måste börja om. På sätt och vis hade det kunnat vara ett slags avslut, men det fick mig bara att fundera ännu mer.

Men på sätt och vis kan jag ändå förstå dig, du ville väl på något sätt göra mig en tjänst genom att inte dra in mig i det. Men jag hade föredragit att få veta då, kunnat tagit ställning till om det var någonting jag velat hamna mitt upp i. Eller om jag hade velat ge fan i det hela. Men samtidigt så förstörde du nånting, nånting som kunde ha varit bra.

Jag vill hata dig, men jag kan inte. Jag kan inte..